Visar inlägg i kategorin Bisamhället under vintern

Tillbaka till bloggens startsida

Undersökning av bisamhällen i vintervila.

 Under tre vintrar 1999-2002 avsatte jag bisamhällen för lite vinterforskning, för att bilda mig en egen uppfattning om hur bina bäst tillbringar vintervilan. Varroan är inte bara elände.  Det är lågnormal ramformat med 10 ramar i lådorna som användes i försöken. Bisamhällen ska inte störas under vintern för då kan de få det besvärligt och rentav dö. Men det kunde ju vara intressant att veta varför de inte tål några störningar och ändå funnits så länge på vår jord. 

 Hösten 1999 invintrades ett samhälle precis som bina själva hade ordnat för sig. Binas organisation rubbades inte på annat sätt än att överflödig honung skattades. De fick behålla sommarhonungen i skattlådan över lådan med yngel.

  Det andra samhället invintrades på samma sätt på två våningar med den skillnaden att bina fick dra ner sockerlösning. De fick 14 kilo socker i en 60%-tig lösning som de fick bereda sitt vinterfoder av, plus några kilo honung som de fick behålla. Samhället öppnades efter ca. tre veckor för att kolla att fodret fanns i skattlådan som det var tänkt.

 Det tredje samhället i försöket invintrades som jag alltid hade gjort på endast yngellådan. Bina fick bereda sitt vinterfoder med sockerlösning, samma mängd och på samma sätt som föregående. Det går ofta sakta för bina att få ner sockerlösningen vid invintring på en låda eftersom platsen är begränsad innan ynglet är utkrupet.

 Samhällena öppnades och studerades sedan tre gånger under vintrarna, i mitten på december, januari och februari.

 Den första vintern var samhället jag invintrat på en låda dött vid kontrollen i januari, det hade tydligen inte tålt öppningen i december. De andra två hade inga större problem med att bli störda. Det med sockerfoder hade förbrukat lite mera foder än honungssamhället, men båda hade nästan hälften kvar när nektar började hämtas utifrån.

 Den andra vintern klarade sig samhället  på en låda ända till undersökningen i februari. Vid vårundersökningen var det dött fastän foder fanns kvar i de bakre ramarna. De andra två brydde sig inte mycket om störningarna mer än lite högre foderåtgång än de samhällen som nu invintrats på samma sätt men inte ingick i testet.  

 Den tredje vintern  öppnade jag inte samhället som invintrats på en låda. Det klarade vintern men foderåtgången är stor och ofta drabbas dessa hopträngda bisamhällen av utsot. Varför bin drabbas av utsot. 

 Efter dessa experiment har jag fått lärdom hur och var bina vill starta sin vinterklunga, hur den fungerar och rör sig. Binas vinterklot Det har visat sig hur viktigt det är att bina har tillgång till kakor med tomma celler.  Detta för att kunna isolera sig från kupan i övrigt, spara på värmeproduktionen och hushålla med vinterprovianten tills yngeluppfödningen börjar på förvåren. 

 Under senare vintrar har jag anpassat ramantalet i lådorna efter storleken på samhället vid invintringen.  Mitt sätt att invintra bina.   Det är numera antalet kakor med yngel som avgör och beräknad storlek på vinterklungan vid minusgrader. Det bästa är att inte utrymmet i sida är större än vad som fylls ut av klungan. Mängden foder som behöver ges blir också mindre och man slipper avlägsna så mycket oförbrukat foder när draget utifrån startar.  Sju ramar i varje låda är perfekt för ett normalstort samhälle. Eftersom det på hösten, beroende på utetemperaturen och luftfuktighet, kan ta några veckor för bina att förädla och täcka fodret, öppnas samhällena en sista gång för koll att fodret hamnat där det ska vara.

 Detta sätt att invintra leder till väldigt låg foderförbrukning och på grund av detta ingen observerbar rensningsflygning på våren. Bina behöver inte tömma tarmen mera tidig vår än under dragtiden på sommaren. Någon yngeluppfödning förekommer inte förrän bina varit ute i början på mars. Bina sitter lugnt och stilla och störs inte nämnvärt av störningar från yttre påverkan.

  

Bisamhället inför och under vintern.

 Inför vinterns inträde är det viktigt att det föds många nya bin i augusti och september. Det är hos dessa unga bin som det sker en rad fysiologiska förändringar, vilka är av stor betydelse för samhällets övervintring. Dessa förändringar innebär uppbyggnad av kroppsreserver, sänkt vattenhalt samt ändrade enzym och hormonkoncentrationer. Under dessa förutsättningar lever ett bi i vintervila 7-8 månader, det innebär att ett bi som föds under senare halvan av augusti lever t.o.m april månad ut och de bin som kommer till världen i september lever ännu längre. 

 De bin som inte klarar vintern är de bin som jobbat en tid  ute på fältet innan invintringen. Detta beror på att de inte längre har samma förutsättningar att ändra sig fysiologiskt som ungbina och att deras livstid inte räcker hela vintern. 

 Slutsatsen av ovanstående blir att ett till synes jättestarkt samhälle vid invintringen är inte till fullo övervintringsdugligt om det inte finns yngel i samhället under augusti och september.

 När allt yngel är utkrupet och temperaturen sjunker drar sig bina ner i yngellådans nu tomma celler. Där bildas ett klot eller rättare sagt klunga av bin som sitter mer eller mindre tätt tillsammans för att på detta sätt reglera sin optimala vilotemperatur  Binas vinterklot  . Någon reglering av kupans klimat i övrigt sker inte. Samhällets temperaturreglering sker i första hand genom förändringar i tätheten av det yttre skalet på klasen av bin. Tillsammans med användandet av upplagrat fett och protein i kroppen räcker detta långt för att erhålla behövlig vilotemperatur inom klungans skal av isolerande bin. När klungans sammandragning inte längre räcker till, för att hålla behövlig temperatur, tar bina hjälp genom att förbränna foder som finns inom övre delen av klungan. 

 Den relativa fuktigheten i vinterklungan varierar mellan 50-85%. Eftersom vattenångans partialtryck är större i klungan än runt den, diffunderar vatten från klungan. Samhället kompenserar den risk för uttorkning detta medför genom att dra ihop klungan, vilket samtidigt är en del av temperaturens reglering. Bina kan även, enligt flera forskare, lagra metaboliskt vatten i mellantarm och ändtarm som vid behov avges genom transpiration. På detta sätt reglerar bina temperatur och fuktighet i vinterklungan utan något större  foder och ventilationsbehov.  Nu är det tjugo år sedan. 

 / Jano

  

Varför dör bisamhällen under vintern.

  De flesta biodlare har någon gång haft bisamhällen som övervintrat dåligt eller rent av dött. Friska bisamhällen ska inte behöva möta detta öde. Att bin har det problematiskt under vintern visar sig på olika sätt, det bildas mycket fukt, fodret räcker inte trots att de fått 15-20 kg vid invintringen och bina drabbas ofta av utsot. Vi biodlare försöker på alla möjliga vis komma på vad som är fel och har fastnat för att det är ventilationen  och för lite foder som är det största problemet. Detta har lett till alla möjliga sätt att förbättra luftutbytet i kupan. Biodlarna försöker överträffa sig själva och varandra om att få den bästa lösningen på luftomsättningen i kupan vintertid. Det är detta som visar sig i så många olika uppfattningar om hur detta problem ska lösas. Alla hävdar att deras sätt är det riktiga. 

 Ingen tycks ha reflekterat över att mycket av fukten är följden av hög ämnesomsättning. Fukten i bikupan under vintern.  Att öka ventilationen leder till ännu högre foderbehov så det blir ju ingen förbättring vad gäller foderåtgång, oftast blir följden foderbrist och bina dör av svält. Att tvinga bina försöka övervintra med hög ämnesomsättning, som enda alternativ för att överleva, rimmar dåligt med binas naturliga sätt att lösa det hela. Under den tid som bina funnits på denna planet har de utvecklat ett sätt att övervintra med ett minimum av foderbehov under vintern, då ingen verksamhet förekommer. När temperaturen är under nollpunkten kan inte bina flyga ut och  uträtta sina naturbehov utan att riskera livet. De kan visserligen lagra en viss mängd avfall i tarmen, men blir det för mycket är det stor risk att det sker en olycka. Enligt ett antal forskare använder bina ändtarmen till att lagra vatten som vid behov avdunstas genom transpiration, alltså som ett led i fuktregleringen av vinterklungan. Binas förmåga att lagra vatten på detta sätt begränsas om det samtidigt fylls på med avfall från foderintag. När innehållet i ändtarmen motsvarar 40% av biets totala kroppsvikt så utlöses tömningsreflexen. Följden blir att bina lättar på trycket inne i kupan, vilket benämnes som att bina drabbats av utsot. Varför bin drabbas av utsot. 

 Att samhället har dött fastän foder finns kvar får ofta vintern skulden för. Man konstaterar bara att det var för kallt när bina behövde flytta sig till kakor med foder. Nästa höst invintras bina på samma sätt och det förväntas ändå ett bättre resultat. Detta påminner om Einsteins definition av dumhet " Att gång efter gång göra på samma sätt och ändå förvänta sig ett annat resultat".

 Hur har då bina ordnat för att inte behöva något nämnvärt näringsintag under själva vintervilan? 

 Unga bin kan med hjälp av vitellogenin lagra upp näringsreserver i kroppens körtlar, mest i den så kallade fettkroppen som sitter under pansaret av kitin på ovandelen av bakkroppen.  De unga bina som föds under augusti och början av september konsumerar mycket pollen, vilket är råvaran till denna reservproviant. Det betyder att bina måste ha tillgång till pollen under hösten. Finns inget att hämta ute så har bina lagrat upp i flera kakor under sommaren som nu kommer till användning. Denna näringsmix av fett och proteiner har samhället alltid tillgång till främst genom unga bin.

 Vitellogenin är också inblandad i ambinas tillverkning av fodersaft samt befrämjar immunförsvar och livslängd. Vitellogenin lär också ha inverkan på fördelningen av arbetet mellan olika åldersgrupper av bin.

 För att kunna bevara behövlig temperatur har bina tillgång till vaxkakor . Även binas instinkt att samla ihop sig i en klunga bidrar till att isolera sig mot vinterkylan. Denna viktiga funktion för binas välmående under vintern glöms bort i många fall.  I utbildningen behandlas tydligen inte detta alls. Hur det är på kurser i biodling vet jag inte, men i Bitidningens tips inför invintringen nämns  ingenting om vinterklungans funktion. Binas vinterklot 

 Det går ju att invintra bin hur som helst och de kan överleva om man har tur. Men det gäller mer för samhället än att endast överleva. De flesta av bina som var med vid invintringen ska vara med efter vintern, friska och pigga på att ta itu med vårens uppdrag.

 Bisamhällen invintras i regel så att deras enda sätt att reglera sin behövliga temperatur måste ske genom ämnesomsättningen. Man undrar med ett stort VARFÖR???

 Så länge detta felaktiga sätt att övervintra bisamhällen lärs ut, och underblåses av fantasier som florerar i olika forum, så slipper vi inte vinterdöda bisamhällen. Det tråkiga är att det drabbar i första hand de nya biodlare som litar på vad de fått lära. Dessa nybörjare får ofta en jobbig start på det som var tänkt vara en rolig och givande hobby.

 Ha det gott så länge önskar Jan-Uno.

 

Nu är det tjugo år sedan.

Hej på er.

 Tiden går fort, det är tjugo år sedan varroan observerades  hos våra bin här i Halland. Detta lilla kryp har betytt mycket för mig och min biodling. Indirekt är det upphov till mitt ifrågasättande hur vi uppmanades att invintra våra bin och de studier om binas vinterliv som följde efter detta. Varroan är inte bara elände. 

 Ett bisamhälle som får gå vintern till mötes enligt sitt eget upplägg, med honung eller sockerfoder över yngelutrymmet, kan utnyttja sin strategi med klungbildningen fullt ut. När fodret för kommande behov är färdigbehandlat och täckt med lock av vax, drar sig bina efterhand ner på de efter utkrupet yngel tomma cellerna i yngellådan. De unga bina har under sensommaren och hösten byggt upp sina kroppsreserver av fett och protein genom att käka pollen. Dessa bin, som har fått uppgiften att föra samhället vidare fram till våren, har även ändrats fysikaliskt på flera sätt. Därför är deras största behov inför vintern att placera sig på kakor med tomma celler så att de kan hjälpas åt att reglera sitt isoleringsbehov mot yttervärldens vinter och hålla en idealisk vilotemperatur utan för hög ämnesomsättning. Binas vinterklot 

 När lådan med vinterfodret lyfts av ser man hur bina sitter  i en fin klunga till vänster i yngellådan. 

 Det finns flera anledningar till varför bina inte ska ha någon större metabolisk aktivitet under vintervilan. Först och främst är det binas toalettbehov, de måste flyga ut för att tömma tarmen och när det är vinter blir det med livet som insats.  Bina kan visserligen samla på sig en hel del avfall i ändtarmen, men inte hur mycket som helst och bäst är om de kan slippa detta.Varför bin drabbas av utsot.  

 En nästan större anledning till låg ämnesomsättning är fukten som frigörs vid  påtvingad foderförbrukning. Fukten i bikupan under vintern. Bina slits i onödan och får tillbringa vintervilan under stress  i en ohälsosam miljö.

 Det är med stor förundran man fortfarande läser om att bina ska ha foder i alla ramar efter invintringen. När det sedan blir dåliga övervintringar letas det efter alla möjliga orsaker till detta utom biodlarens. Oftast är det vintern som får skulden och numera finns även varroan att skylla på. 

 Om vi slutar försvaga bina med påtvingad hög foderförbrukning under vintervilan så är jag övertygad om att vinterförlusterna minskar rejält.

Fukten i bikupan under vintern.

De flesta biodlare tycks vara överens om att fukten är det största problemet för bina under vintern. Vad kommer då all fukt ifrån? Ett kilo honung eller sockerfoder har en vattenhalt på ca. 20% som frigörs när bina äter. Vid nedbrytningen av de 800 gr socker bildas koldioxid och ytterligare 480 gr vatten. Tillsammans ger 1000 gr vinterfoder 680 gr vatten, alltså 68% av vinterfodret blir vatten i kupan. Det är inte konstigt att bina har ett speciellt sätt att spara energi och därmed minska foderbehovet under vintern. Binas vinterklot 

 Genom att tränga ihop samhället på ett trångt utrymme på traditionellt sätt, har bina inte möjlighet att utnyttja sin klungfunktion fullt ut, utan måste lita till ämnesomsättningen för att hålla vilotemperaturen på rätt nivå.

Att tvinga bina övervintra på detta sätt leder till olika symtom som talar om att det inte är optimalt. Fukt, foderbrist, utsot mm är följder som  biodlarna försöker eliminera på all möjliga sätt utom att ge bina de förutsättningar som behövs för att problemen inte ska uppstå.

 Biodlare som är fast i sin tro, att bina måste sitta på foderfyllda celler för att klara vintern, får räkna med fuktskadade, utsotsdrabbade bisamhällen även i fortsättningen. de flesta vinterförluster beror på för hög foderförbrukning när bina ska vara i vila. 

Hur tillbringar bina vintern?


 Hur tillbringar bina vintern undrar nog många.

När i biodlingens historia har det bestämts att bina måste sitta på ett trångt utrymme för att klara vintern?

Det tycks finnas många förutfattade meningar om hur bin ska invintras  och bara detta säger att det mest handlar om tro och gissningar som inte är kollade om de stämmer med verkligheten. Vi förmänskligar bina och anser att de måste ha samma förutsättningar som vi har i våra bostäder för att ha det mysigt under vintern

 Den forskning eller de undersökningar om binas vinter, som bedrivs av vissa biodlare, startar oftast med att tränga ihop samhället på ett litet utrymme som är fyllt med foder. Sedan görs olika mätningar  vad gäller temperatur mm. utifrån detta. Dessa mätningar tas sedan som garant för hur det är i ett bisamhälle under vintern. I min tankevärld måste man väl utgå från ett bisamhälle som inte är manipulerat om värdena ska bli de rätta?

 Det har, vid ramkupans intåg i biodlandet, fastslagits att bina måste sitta trångt för att kunna hålla den värme i kupan som man är övertygad om att de behöver. Dessutom måste utrymmet vara fyllt med foder för att bina ska kunna alstra denna värme. När man studerar vad som skrivs om biodling så verkar det som denna tro lever kvar. Vid övervintring av bisamhällen efter dessa anvisningar, uppkommer vissa problem som vi sedan lägger energi på att eliminera så mycket som möjligt. Det man närmast tänker på är fukten som bildas  under tiden när samhället egentligen ska vara i vila.

 De flesta biodlare tycks vara överens om att fukten är det största problemet för binas övervintring. Fukten i bikupan under vintern. Var kommer då all fukt ifrån? Jo det är från foderförbrukningen som vi tvingar bina till. När bina är fråntagna sin möjlighet att bilda en fungerande vinterklunga,  har de endast metabolism att tillgå för att hålla en tillräcklig hög temperatur. Hög foderförbrukning alstrar inte bara fukt, det leder också till att binas mellantarm och ändtarm blir överbelastade. Bina reglerar fuktigheten i klotet genom att lagra metaboliskt vatten i tarmdelarna, som vid behov avges genom transpiration. Vid påtvingad hög foderförbrukning samlar bina även sin avföring i ändtarmen under vintern.  När ansamlingen av både vatten och exkrementer blir för hög uppstår problem.  Det är nämligen så att när ändtarmsinnehållet motsvarar 40% av biets totalvikt så utlöses tömningsreflexen. Under vintern, när inte biet utan livet som insats kan flyga ut, har nöden ingen lag. Tömningen sker inne i kupan med sanitär olägenhet som följd. Det upplagrade vattnet, som var avsett för kupans fuktreglering, åker med ut och resultatet blir väldigt kladdigt. Varför bin drabbas av utsot. 

   När vi skattar honungen så är dessa vaxkakor fyllda med honung och väl täckta uppifrån och ner. Dessa utgör binas tilltänkta energiförråd att ha under vintern och främst kommande vår. Detta förråd har bina lagt upp över yngelavdelningen. Varför de gjort detta är inte med hänsyn till att biodlaren lättare ska sno åt sig honungen, utan för att ha den ovanför vinterklungan, som bina anlägger i och på cellerna efter utkrupet yngel i den nedre delen av utrymmet. Binas vinterklot 

 Det påstås att bina kan anpassa sig till givna förutsättningar och det kan de för det mesta. Men det finns gränser för vad vi kan begära av dem. Det visar sig främst vid dåliga övervintringar och ibland är det hela samhällen som inte klarar vinterns påfrestningar. På  sommaren går det att laborera med dem en hel del utan större problem, men inför vintervilan blir det bäst om vi följer det som är tänkt att fungera. När vi på hösten tar ifrån dem deras väl bearbetade och konserverade vinterförråd, är det inte för mycket begärt att vi ger dem tillfälle att i god tid fixa ett nytt av den ersättning vi ger dem. Det allra viktigaste är att de får det placerat på samma plats, alltså över yngelavdelningen där vi tog deras honung.

 // Jano

Varför bin drabbas av utsot.

  Utsot är ingen sjukdom utan kan bero på flera olika  orsaker. Utsot är  oftast en följd av stress som bina, genom biodlarens försorg , utsätts för. Den allra vanligaste orsaken är att bina tvingas bilda sin vinterklunga på foderfyllda kakor. Här har de ingen möjlighet att få till en fungerande vinterklunga utan är hänvisade till värmeproduktion genom ämnesomsättning med hög foderförbrukning.

 Bina har en förmåga att reglera fuktigheten i vinternästet genom att lagra metaboliskt vatten i ändtarmen. Vid behov avdunstas detta genom transpiration för att höja fuktigheten i klungan. Kombinationen av mycket avföring i tarmen och detta lagrade vatten gör att bina inte kan hålla sig. Tömningsreflexen utlöses när ändtarmsinnehållets vikt motsvara 40% av biets totala kroppsvikt. Därmed är olyckan skedd och en sanitär olägenhet uppstår som, i värsta fall, slutar med samhällets undergång. Det är för att slippa onödig foderförbrukning, som bina använder yngelavdelningens under vintern tomma celler som utgångspunkt för sitt vinterklot - klunga.  Se inlägget om Binas vinterklot  

 Utsot kan bero på för sen invintring, vilket ger ett dåligt behandlat och bristfälligt täckt foderförråd.

 Utsot kan bero på att samhället är för trångt invintrat och kupan välisolerad. Bina har då ingen möjlighet att sänka temperaturen genom att sprida sig. Detta kan ge upphov till att yngling startar och följden blir en orolig vintervila.

 När ett bisamhälle är stressat under vintern är bina oroliga och flyger ut i kyla och dåligt väder. Detta för att tömma tarmen eller hämta vatten. En mängd bin förolyckas på detta sätt  samhället försvagas  och kan gå sin undergång till mötes.

 Det finns flera gissningar om varför bin får problem med magen under vintern. En handlar om att göra det enkelt för sig och föra över ansvaret på bina själva. Det sägs att det beror på att bina drar hem till kupan mögelsporer och jäst nektar under höstens flygningar. Tillsammans med fukt i kupan anses detta vara orsaken till utbrott av magsjuka hos bina. 

 Fukt i kupan under vintern med mögel och jäst foder  beror på för sen och felaktig invintring. Bina har inte hunnit täcka fodret ordentligt innan det blivit för kallt. 

  Hälsning från Jano

 

 

Binas vinterklot

 Det skrivs och pratas mycket om binas vinterklot och hur de på detta sätt reglerar sitt klimat i kupan under vintern. Däremot verkar det inte finnas många som vet hur detta klot fungerar. Överallt där binas invintring beskrivs så uppmanas läsaren eller kursdeltagaren att invintra bina genom att tränga ihop dem så de kan hålla värmen. Detta  givna utrymme skall då bestå av vaxkakor som är fyllda med foder. Sedan måste det ordnas med ventilation för det bildas mycket fukt vid binas ämnesomsättning.

 Detta förfarande är så inpräntat i biodlarnas medvetande att det har blivit fastslaget. Man menar att så ska det vara för annars kan inte bina hålla kupan uppvärmd . Även vid undersökning, om vilka behov ett bisamhälle behöver  för en bra övervintring, startas denna med att tränga ihop samhället på ett trångt, lågt utrymme och därefter utföra olika mätningar.  Jag förstår inte hur dessa mätningar kan ge  de rätta värdena för hur det är i ett bisamhälle under vintervilan.

Ska det forskas på binas vinterliv så måste man utgå från ett bisamhälle som  inte är manipulerat av den som utför forskningen om värdena ska bli rätta.  


 Det kallas vinterklot men är snarare en klunga med oregelbunden form, tätare i undre, yttre delen och glesare i övre. Utrymmet som behövs för en normalstor vinterklunga vid minusgrader utomhus är ca.25 cm i diameter samt lite utdragen i höjdled. För att effektivt kunna isolera det inre av klungan mot kupan i övrigt, behöver  detta utrymme bestå av vaxkakor med tomma celler. I naturligt tillstånd är det boets nedre del, som fungerat som barnkammare under sommaren. Efterhand som det sista ynglet kryper ut blir detta platsen där bina drar ihop sig när temperaturen i kupan sjunker. Över detta har bina lagrat sitt vinterförråd av honung. Bina har inte denna uppdelning av yngel och foder enbart för att underlätta för biodlaren vid skattning av honungen.

 Vinterklungan kan indelas i tre olika temperaturzoner. Zon 1  7-10 grader gäller det allra yttersta skalet på det isolerande skiktet. Innanför detta skal är tätheten av bin som störst och varierar efter behov mellan 25 och 75 mm. Detta isolerande skal är tätast neråt och åt sidorna. Klungans isolerande skal består av bin som kryper in i cellerna från båda hållen i kakan. Uppåt sitter  bin endast några cm upp mellan foderkakorna, där bin vid varmare väder kan sprida sig något längre upp utan att därför förbruka foder.Behöver bina foderintag som extra energi, biter de hål i cellocken i nedre delen av foderförrådet. De öppnar inte några foderceller som ligger utanför klungans område.

 Zon 2 är den inre delen av det isolerande skiktet där temperaturen hålles  15-20 grader. 

 Zon 3 slutligen är det inre av klungan där bina rör sig relativt fritt mellan kakorna. Här befinner sig drottningen i någon av gatorna och temperaturen hålls här runt 25 grader under vintervilan. 

 Utrymmet i kupan utanför klungan uppvärms inte aktivt, utan det är lite spillvärme från klungan som styr temperaturen där. Vid många minusgrader ute är det minus som gäller även i kupan några cm utanför klungan.

 Att bina väljer den före detta yngelavdelningen, med under vintern tomma celler, som utrymme för sin vintervila har en anledning. De uppvärmda cellerna som är fulla med luft och bin isolerar sex gånger mer än celler som är fyllda med foder. Detta gör att bina har lätt att hålla temperaturen inne i klungan på en komfortabel nivå med hjälp av näring som de lagrat i kroppen innan vinterns inträde. Den yttre isolerande spärren av bin i cellerna gör att samhället kan snåla med denna kollektivt  upplagrade kroppsenergi. Bina behöver därför inte belasta tarmen med för mycket avfall efter metabolisk aktivitet. Forskning har visat att bina använder tarmen för att reglera fuktigheten i klungan. De har möjlighet att lagra metaboliskt vatten där som vid behov svettas ut. Denna möjlighet begränsas dock av att biets tömningsreflex utlöses när ändtarmsinnehållets vikt motsvarar 40% av den totala kroppsvikten. Behovet av stor foderförbrukning under vintern spolierar därför denna möjlighet till fuktreglering och kan istället orsaka utsot.

 På grund av den minimala foderförbrukningen så behövs inte heller några avancerade ventilationsanläggningar. När bina sitter på ett för klungans storlek anpassat utrymme, under ett högt väl behandlat och täckt foderförråd, är det ingen risk att fodret tar slut innan det behövs för yngeluppfödningen tidig vår. 

 Hälsning från Jano