Visar inlägg i kategorin Övervintring

Tillbaka till bloggens startsida

En titt genom plasten i en avläggare.

När jag ändå var i bigården och fotade testavläggaren så passade jag på att titta i övre lådan hos en avläggare. Det ser ut precis som det ska vid denna tid. Inte ett bi synligt här uppe än. Det är en indikation på att övre  delen av foderförrådet är intakt minst 10 cm ner. 

Varroan är inte bara elände.

 Det är varroan som indirekt är orsaken till de fina övervintringar jag har numera. Hade inte varroan kommit hit till Halland 1997, så hade inte den situation uppstått som startade  mitt ifrågasättande av hur vi invintrar våra bin. 

 För att kunna ha koll på nedfall tillverkades bottnar med nät över hela ytan och en uppsamlingsskiva under för uppsamling av kvalster och annat som ramlat genom nätet.

 

          

Här syns bottnen bakifrån , alltså är flustret mot batteriladdaren som står i bakgrunden på den vänstra bilden. På den högra är uppsamlingsskivan insatt och något utdragen.

 Enligt råd från andra biodlare och även i utbildningen, skulle bisamhället invintras på en låda lågnormal eller svea ramformat. Samhället skulle isoleras väl och flustret minskas för att bina skulle kunna hålla värmen. Dessa råd ges även i dag och jag gav dem själv tidigare under 1900-talet. Det skulle vara väldigt intressant att veta ursprunget till denna ide' och hur man tänkte. Men det är en hel del som kan ifrågasättas vad gäller skötseln av våra bin. Det finns nog ingen annan verksamhet där tro, gissningar och hypoteser har så lätt att bli etablerade sanningar.

 Tillbaka till varroans bidrag till att få fungerande övervintringar. Varroan  bekämpades med myrsyra hösten 1998. Efter bekämpningen togs uppsamlingsskivorna bort för räkning av kvalster, tvättning och torkning.Efter att de torkat var det meningen att de skulle sättas tillbaka för att skydda mot drag underifrån. Men det glömdes helt enkelt bort. 

 Följden blev att de samhällen som hade dessa nya bottnar satt med helt öppet neråt under vintern. Ventilationen blev det sannerligen inget fel på. Det var torrt och fint i kupan, inga fuktiga mögliga ramar som annars varit vanligt. Men andra problem hade uppstått i stället. Bina smutsade ner ovanligt mycket vid rensningsflygningen, allt det givna fodret, ca 14 kg, hade gått åt vid koll i slutet på mars och det var på tok för mycket nedfall av döda bin. 

Samhällena klarade sig relativt bra trots allt, men förhållandena ställde många frågor inför nästa invintring. 

 Hur kan det gå att behålla denna förträffliga ventilation och slippa nackdelarna?                      

Varför är det så många enskilda bin som inte orkar över vintern och i många fall förloras hela samhällen?                                                                                                                               

Varför ska de invintras på så litet utrymme?                                                                             

Varför stoppar vi om dem så väl för att de ska hålla värmen?                                                    

Hur förvarar bina sitt honungsöverskott som egentligen ska bli deras vinterproviant?  Det måste finnas en förklaring till varför de lägger det över yngelavdelningen, för det kan ju inte vara för att vi biodlare lättare ska kunna sno åt oss honungen.                                                

 Hur har bina klarat vintrarna innan biodlarna kom in i bilden?

 Enda sättet att få klarhet i alla dessa frågor var att utmana ödet och studera bina under vintern när de sitter i vinterklunga. Det är inte så svårt att tillverka bisamhällen när man har några stycken och vad kan hända mer än att samhället dör.

 Detta var det bästa beslut jag tagit inom biodling. Dessa vinterexperiment höll jag på med i tre vintrar 1999-2002 och jämförde resultatet av olika sätt att invintra. Att bisamhällen är störningskänsliga under vintern gäller endast bisamhällen som endast har foderfyllda celler till sitt förfogande. De samhällen som i försöken var invintrade på en låda lågnormal tålde inte störningarna, och det var jag förberedd på efter all upplysning om binas känslighet för störning under vintern. De två första vintrarna dog dessa och den tredje var det väldigt försvagat på våren. De bisamhällen som fick ha sin yngellåda kvar och täckta honungs eller foderkakor över detta hade inga större problem med störningarna än något kilo mera i foderåtgång. 

 Alla binas vinterproblem berodde på att de inte kunde använda sin vinterklunga på det sätt som är meningen. Binas vinterklot Även för mycket ventilation är av ondo, tvärt emot vad jag uppfattade efter missödet med uppsamlingsskivorna.

 Att varroan indirekt fått mig att kolla upp binas vinterliv betyder inte att de är mina vänner. Men det är faktiskt synd att de inte dök upp tidigare i mitt biodlande. 

 Varroan är inte bara elände tycker Jan-Uno.

 

 



 

Övervintring i trågkupor

 I min biodling förekommer även trågkupor, både lågnormal och svea format. Bina i dessa invintras på samma sätt som i uppstaplingskuporna, yngel nere i tråget och fodret i skattlåda ovanpå. Det fungerar på samma sätt i trågkupan, när bina behandlat fodret färdigt drar de sig ner på yngelkakorna. När allt yngel har krupit ur cellerna är detta ett perfekt utrymme för bina att bilda sin vinterklunga på och i. Här har de möjlighet att med väldigt litet foderbehov reglera sin temperatur. Här spelar de nu tomma yngelcellerna en stor roll i regleringen av ett optimalt klimat där bina befinner sig, vilket sker genom förtätning av ytterskiktet på klungan, främst i den nedre delen. Vid varmare perioder löses biklasen upp lite och har då utrymme till detta i gatorna mellan foderkakorna, men ända upp kommer de sällan förrän klungan löses upp för gott på våren. 

 I dag var jag ute och kollade hur det såg ut under täckbrädorna och plasten i en lågnormal trågkupa med 6 ramars yngelrum och fem ramar foder. Samhället fick 12 kg foder i augusti och har mycket av detta  kvar. Bina syns inte och ingen fukt under plasten, men kikar jag ner mellan ramarna så sitter de i nedre delen av lådan.