Under tre vintrar 1999-2002 avsatte jag bisamhällen för lite vinterforskning, för att bilda mig en egen uppfattning om hur bina bäst tillbringar vintervilan. Varroan är inte bara elände.  Det är lågnormal ramformat med 10 ramar i lådorna som användes i försöken. Bisamhällen ska inte störas under vintern för då kan de få det besvärligt och rentav dö. Men det kunde ju vara intressant att veta varför de inte tål några störningar och ändå funnits så länge på vår jord. 

 Hösten 1999 invintrades ett samhälle precis som bina själva hade ordnat för sig. Binas organisation rubbades inte på annat sätt än att överflödig honung skattades. De fick behålla sommarhonungen i skattlådan över lådan med yngel.

  Det andra samhället invintrades på samma sätt på två våningar med den skillnaden att bina fick dra ner sockerlösning. De fick 14 kilo socker i en 60%-tig lösning som de fick bereda sitt vinterfoder av, plus några kilo honung som de fick behålla. Samhället öppnades efter ca. tre veckor för att kolla att fodret fanns i skattlådan som det var tänkt.

 Det tredje samhället i försöket invintrades som jag alltid hade gjort på endast yngellådan. Bina fick bereda sitt vinterfoder med sockerlösning, samma mängd och på samma sätt som föregående. Det går ofta sakta för bina att få ner sockerlösningen vid invintring på en låda eftersom platsen är begränsad innan ynglet är utkrupet.

 Samhällena öppnades och studerades sedan tre gånger under vintrarna, i mitten på december, januari och februari.

 Den första vintern var samhället jag invintrat på en låda dött vid kontrollen i januari, det hade tydligen inte tålt öppningen i december. De andra två hade inga större problem med att bli störda. Det med sockerfoder hade förbrukat lite mera foder än honungssamhället, men båda hade nästan hälften kvar när nektar började hämtas utifrån.

 Den andra vintern klarade sig samhället  på en låda ända till undersökningen i februari. Vid vårundersökningen var det dött fastän foder fanns kvar i de bakre ramarna. De andra två brydde sig inte mycket om störningarna mer än lite högre foderåtgång än de samhällen som nu invintrats på samma sätt men inte ingick i testet.  

 Den tredje vintern  öppnade jag inte samhället som invintrats på en låda. Det klarade vintern men foderåtgången är stor och ofta drabbas dessa hopträngda bisamhällen av utsot. Varför bin drabbas av utsot. 

 Efter dessa experiment har jag fått lärdom hur och var bina vill starta sin vinterklunga, hur den fungerar och rör sig. Binas vinterklot Det har visat sig hur viktigt det är att bina har tillgång till kakor med tomma celler.  Detta för att kunna isolera sig från kupan i övrigt, spara på värmeproduktionen och hushålla med vinterprovianten tills yngeluppfödningen börjar på förvåren. 

 Under senare vintrar har jag anpassat ramantalet i lådorna efter storleken på samhället vid invintringen.  Mitt sätt att invintra bina.   Det är numera antalet kakor med yngel som avgör och beräknad storlek på vinterklungan vid minusgrader. Det bästa är att inte utrymmet i sida är större än vad som fylls ut av klungan. Mängden foder som behöver ges blir också mindre och man slipper avlägsna så mycket oförbrukat foder när draget utifrån startar.  Sju ramar i varje låda är perfekt för ett normalstort samhälle. Eftersom det på hösten, beroende på utetemperaturen och luftfuktighet, kan ta några veckor för bina att förädla och täcka fodret, öppnas samhällena en sista gång för koll att fodret hamnat där det ska vara.

 Detta sätt att invintra leder till väldigt låg foderförbrukning och på grund av detta ingen observerbar rensningsflygning på våren. Bina behöver inte tömma tarmen mera tidig vår än under dragtiden på sommaren. Någon yngeluppfödning förekommer inte förrän bina varit ute i början på mars. Bina sitter lugnt och stilla och störs inte nämnvärt av störningar från yttre påverkan.