Det viktigaste, i en fungerande och någorlunda lönsam biodling, är inte förädlingen av produkterna som erhålles. Först och främst måste det finnas några som sköter produktionen av råvaran på ett effektivt sätt, så att det blir något att ta hand om.

 Det allra viktigaste är att det finns nektargivande växter i binas flygområde. Det gör det ju överallt i mer eller mindre omfattning och det gäller  för biodlaren att ta reda på när områdets bästa dragväxter blommar. Här i södra delen av landet är det slutet på maj, hela juni och en bit in i juli som det blommar som mest. Det är detta faktum som jag får bygga upp min honungsproduktion på.

 Vad som krävs för detta är några som kan klara av grovjobbet, nämligen bin av lämplig ras. Sen är det biodlarens uppgift att organisera och styra sina medarbetare för att få bästa möjliga avkastning på verksamheten. Vädrets makter är det inte mycket att göra åt, utan där får man hoppas på det bästa.

 Ett bisamhälle är en organism som kräver en hel del energi och denna utgörs av det som samlas in i form av nektar och pollen. Går det att minska denna energiförbrukning på något sätt så skulle mycket vara vunnet vad gäller resultatet för biodlingen i slutändan.

 Luftkonditioneringen sköter bina på ett utmärkt sätt om produktionslokalerna placeras i en inte alltför fuktig miljö, så där finns inte mycket att spara. På själva lokalen , alltså bikupan, kan ju utformningen betyda en del i den månad då den mesta råvaran ska hanteras. Höghus på sex- sju våningar eller lite lägre 3-4 våningar borde göra lite skillnad i energiåtgång för både biodlaren och de som jobbar i kupan. Bina behöver inte slösa så mycket energi på inre transporter i en lägre kupa. Det måste vara tidsödande och jobbigt att springa upp och ner i ett höghus utan hiss. Dessutom behöver inte biodlaren lyfta tunga lådor så högt.

 Det yttre transportsystemet är det inte så mycket att spara på. Både transport- och spaningsflyg behöver drivmedel, men attack flyget ska inte tilldelas mera än nöden kräver. Denna verksamhet måste biodlaren se till att hålla ett vaksamt öga på.

 Det finns en egenhet som bisamhället besitter och det är produktion av vax. Detta kräver visserligen energi för att framställa men det är inte lätt att förhindra utan att det påverkar bisamhällets arbete negativt. Ett bisamhälle måste vara i harmoni för att fungera och däri ingår att bin i en viss ålder utsöndrar vax och bygger antingen man vill eller ej. Får inte ungdomarna utlopp för sin bygglust genom att bygga ut vaxkakor så hamnar vaxet som vildbygge lite var stans. Det kräver mer energi av biodlaren än det sparar energi för bina. Förhindrad byggverksamhet minskar insamlingsivern av nektar.

 Nästa grej är bisamhällets sätt att föröka sig. Att försöka förhindra svärmning är bara av ondo. Genom att skära bort drottningceller lägger bina onödig energi på att anlägga nya. Om deras strävan till delning saboteras hela tiden blir de till sist apatiska och lägger ner det mesta av sin verksamhet, vilket även gäller nektarinsamlingen. Det måste vara jobbigt för bina att bli berövade den viktiga funktion som svärmningen har för samhället. 

 Förökningssättet kan och skall utnyttjas i stället för att förhindras. Yngeluppfödningen kräver mängder av energi och det går faktiskt att styra så att inte denna energi går åt till uppfödning av nya bin som inte kan bidraga till nektarinsamling förrän det inte finns något att samla in. Barnbegränsning i rätt tid sparar mycket energi som bina i honungsproduktion kan använda på ett bättre sätt. För de biodlare som enbart ägnar sig åt produktion av bin blir ju skötselsättet annorlunda.

 Ovanstående funderingar har lett till skötseln av mina bisamhällen under den senare halvan av mitt biodlarliv.