Hur blir det honung av nektar?

 Det är en fråga som ställs av honungsköpare. Även många biodlare tycks sakna denna kunskap. Denna process startar redan då biet flyger hem med sin last då nektarn utspätts med saliv med sekret från olika körtlar. Det är främst fodersaftkörtlarna som innehåller de enzymer invertas, glukosoxidas och diastas, som behövs för ändamålet att omvandla nektar till honung.
 När biet kommer hem till kupan överlämnar hon sin last till något eller några husbin genom att stöta upp den och mottagaren fångar upp nektardroppen med sin snabel. Därmed är fältbiet befriad från sin last och kan ge sig ut på en ny insamlingsrunda om hon inte är trött och bestämmer sig för att vila lite.
 När husbiet tagit hand om nektarn beror det på hur jäktigt det är vad hon gör med den. Hon kan lägga den i en cell som redan finns lite nektar i  eller hänga den på tork så länge genom att fästa den på en tom cellvägg. Det vanligaste är att hon har tid att ta itu med jobbet direkt. Hon behandlar nektardroppen genom att omväxlande rulla den mellan de båda snabeldelarna och suga in den i munnen. Efter att hon hållit på så en stund lägger hon ifrån sig nektardroppen i en cell. Husbiets arbete har gjort att vattenhalten i nektarn har sjunkit med ca 15% och försetts med enzymer som både dragbiet och husbiet tillsatt.
 Resten av överskottsvattnet avdunstas sedan av bina genom fläktning med vingarna och därigenom öka luftutbytet i kupan. De fläktande bina sitter vanligast i ena ändan av flustret och fläktar ut luft inifrån som ersätts av torrare luft som sugs in i andra ändan.
 När vattenhalten i den nu färdigbehandlade honungen sjunkit till runt 20% eller något lägre, fyller bina varje cell. Sedan tar byggbina över och täcker cellerna väl med lock av vax. 

 Binas omvandling av nektarn till honung, med hjälp av enzymer, leder till en högre sockerhalt i den färdiga produkten. Av de enzymer som bina producerar i fodersaftkörtlarna är det invertas som omvandlar sackaros till glukos (druvsocker) och fruktos ( fruktsocker). Sackarosen i sig själv är svår för bina att lösa upp men genom spjälkningen kan bina producera en koncentrerad lösning som tål att lagra en längre tid.

 Enzymet glykosoxidas reagerar med glykos och bildar glukonsyra som är den huvudsakliga syran i den färdiga honungen. När glukosoxidas reagerar med glykos bildas även väteperoxid. Den ännu ej helt färdiga honungen kan skyddas mot bakterier av väteperoxiden innan honungens egen sockerhalt har koncentrerats och blivit tillräckligt hög för att motverka bakterieinverkan. 

Det tredje enzymet diastas har nog inte så stor betydelse i honungstillverkningen utan är till för att bryta ner stärkelse. Det används troligen av ambina för att kunna tillgodogöra sig proteinet i pollen.