Visar inlägg från mars 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Den besvärliga våren

 Våren är en besvärlig tid för bina. Det är stora temperaturskillnader mellan dag och natt, ofta minusgrader nattetid. När bina har vaknat upp efter vintervilan börjar drottningen lägga ägg, i mindre mängd till en början. Att föda upp yngel kräver nu mera värme än bina haft behov av under vintern. Om oro finns för stor foderåtgång under vintern är det inget som hindrar att man tar en hastig titt på någon av de yttre ramarna. När bina har visat sig ute några dagar kan de vid behov matas med små portioner med en tunnare 50%-tig honungs- eller sockerlösning.

              

 Mina foderbrädor består av en passande skiva med ett hål lagom stort för locket på en honungsburk, Locket på burken förses med några hål och fungerar som en foderballong.

  Ibland kan nyfikenheten bli stor över tillståndet i kupan. Men att lyfta upp yngelramar i en temperatur under 10 plusgrader är inte att rekommendera. Ynglet kan lätt ta skada av nedkylning i puppstadiet. Det nykläckta biet kommer att visa samma symtom som ett varroaskadat. Bin  från en kyld kaka kan  födas med förkrympta vingar och andra missbildningar. 

 Under mars och och en bit in i april dör flera gamla bin än det föds nya. Dessa tider som nämns gäller södra delen av landet upp till i höjd med Stockholm. Längre norrut är det en bit kvar innan bina kommer igång.

 Den första riktiga vårgenomgången får vänta till en dag med 15 grader varmt, lugnt och soligt väder. 

Ha det gott så länge önskar Jano.

Varroan är inte bara elände.

 Det är varroan som indirekt är orsaken till de fina övervintringar jag har numera. Hade inte varroan kommit hit till Halland 1997, så hade inte den situation uppstått som startade  mitt ifrågasättande av hur vi invintrar våra bin. 

 För att kunna ha koll på nedfall tillverkades bottnar med nät över hela ytan och en uppsamlingsskiva under för uppsamling av kvalster och annat som ramlat genom nätet.

 

          

Här syns bottnen bakifrån , alltså är flustret mot batteriladdaren som står i bakgrunden på den vänstra bilden. På den högra är uppsamlingsskivan insatt och något utdragen.

 Enligt råd från andra biodlare och även i utbildningen, skulle bisamhället invintras på en låda lågnormal eller svea ramformat. Samhället skulle isoleras väl och flustret minskas för att bina skulle kunna hålla värmen. Dessa råd ges även i dag och jag gav dem själv tidigare under 1900-talet. Det skulle vara väldigt intressant att veta ursprunget till denna ide' och hur man tänkte. Men det är en hel del som kan ifrågasättas vad gäller skötseln av våra bin. Det finns nog ingen annan verksamhet där tro, gissningar och hypoteser har så lätt att bli etablerade sanningar.

 Tillbaka till varroans bidrag till att få fungerande övervintringar. Varroan  bekämpades med myrsyra hösten 1998. Efter bekämpningen togs uppsamlingsskivorna bort för räkning av kvalster, tvättning och torkning.Efter att de torkat var det meningen att de skulle sättas tillbaka för att skydda mot drag underifrån. Men det glömdes helt enkelt bort. 

 Följden blev att de samhällen som hade dessa nya bottnar satt med helt öppet neråt under vintern. Ventilationen blev det sannerligen inget fel på. Det var torrt och fint i kupan, inga fuktiga mögliga ramar som annars varit vanligt. Men andra problem hade uppstått i stället. Bina smutsade ner ovanligt mycket vid rensningsflygningen, allt det givna fodret, ca 14 kg, hade gått åt vid koll i slutet på mars och det var på tok för mycket nedfall av döda bin. 

Samhällena klarade sig relativt bra trots allt, men förhållandena ställde många frågor inför nästa invintring. 

 Hur kan det gå att behålla denna förträffliga ventilation och slippa nackdelarna?                      

Varför är det så många enskilda bin som inte orkar över vintern och i många fall förloras hela samhällen?                                                                                                                               

Varför ska de invintras på så litet utrymme?                                                                             

Varför stoppar vi om dem så väl för att de ska hålla värmen?                                                    

Hur förvarar bina sitt honungsöverskott som egentligen ska bli deras vinterproviant?  Det måste finnas en förklaring till varför de lägger det över yngelavdelningen, för det kan ju inte vara för att vi biodlare lättare ska kunna sno åt oss honungen.                                                

 Hur har bina klarat vintrarna innan biodlarna kom in i bilden?

 Enda sättet att få klarhet i alla dessa frågor var att utmana ödet och studera bina under vintern när de sitter i vinterklunga. Det är inte så svårt att tillverka bisamhällen när man har några stycken och vad kan hända mer än att samhället dör.

 Detta var det bästa beslut jag tagit inom biodling. Dessa vinterexperiment höll jag på med i tre vintrar 1999-2002 och jämförde resultatet av olika sätt att invintra. Att bisamhällen är störningskänsliga under vintern gäller endast bisamhällen som endast har foderfyllda celler till sitt förfogande. De samhällen som i försöken var invintrade på en låda lågnormal tålde inte störningarna, och det var jag förberedd på efter all upplysning om binas känslighet för störning under vintern. De två första vintrarna dog dessa och den tredje var det väldigt försvagat på våren. De bisamhällen som fick ha sin yngellåda kvar och täckta honungs eller foderkakor över detta hade inga större problem med störningarna än något kilo mera i foderåtgång. 

 Alla binas vinterproblem berodde på att de inte kunde använda sin vinterklunga på det sätt som är meningen. Binas vinterklot Även för mycket ventilation är av ondo, tvärt emot vad jag uppfattade efter missödet med uppsamlingsskivorna.

 Att varroan indirekt fått mig att kolla upp binas vinterliv betyder inte att de är mina vänner. Men det är faktiskt synd att de inte dök upp tidigare i mitt biodlande. 

 Varroan är inte bara elände tycker Jan-Uno.

 

 



 

Första flygdagen efter vintern.

 Äntligen kröp temperaturen över 10 plusgrader även här i Slöinge. I dag blev det 11 på eftermiddagen och solen sken. Detta kunde inte bina motstå och från alla kuporna var bin ute och luftade sig  för första gången på året.

      

 Lite blygsam flygning till att börja med.  Det är ingen större panik med tarmtömning när bina tillåts använda sitt eget sätt att tillbringa vinterns långa viloperiod.

 

Övervintring av små samhällen. Mars 2016

 Nu har vi kommit till mitten av mars och jag tyckte det var dags att kolla upp tillståndet i de små testavläggarna. De vägdes i mitten på januari. Då hade den oisolerade lådan lättnat     2 kg och den isolerade 2.5 kg sedan invintringen. Nu efter ytterligare två månader vägdes de igen och  den oisolerade hade lättnat 1 kg till och den isolerade 1,5. Det visar att om samhället är isolerat så förbrukar bina mera foder än de skulle behöva om det inte vore isolerat. Att isolera bisamhällena  mot kyla är inget som sparar vinterfoder. Risken är i stället att de får för varmt och har svårt att komma till vila. 


  

I den oisolerade lådan sitter bina fortfarande hårt i klunga .

 

 

I den isolerade lådan är klungan mera upplöst.

Inga bin  har ännu varit utomhus. Här, mitt i Halland,  är det grått och mulet. Den högsta temperaturen hittills har varit 9 grader och det lockar inte ut mina bin. I dag är här bara 5 plusgrader. Foder finns kvar för de fick 6 kg var vid invintringen.

 Hälsning från Jano

 

Binas vinterklot

 Det skrivs och pratas mycket om binas vinterklot och hur de på detta sätt reglerar sitt klimat i kupan under vintern. Däremot verkar det inte finnas många som vet hur detta klot fungerar. Överallt där binas invintring beskrivs så uppmanas läsaren eller kursdeltagaren att invintra bina genom att tränga ihop dem så de kan hålla värmen. Detta  givna utrymme skall då bestå av vaxkakor som är fyllda med foder. Sedan måste det ordnas med ventilation för det bildas mycket fukt vid binas ämnesomsättning.

 Detta förfarande är så inpräntat i biodlarnas medvetande att det har blivit fastslaget. Man menar att så ska det vara för annars kan inte bina hålla kupan uppvärmd . Även vid undersökning, om vilka behov ett bisamhälle behöver  för en bra övervintring, startas denna med att tränga ihop samhället på ett trångt, lågt utrymme och därefter utföra olika mätningar.  Jag förstår inte hur dessa mätningar kan ge  de rätta värdena för hur det är i ett bisamhälle under vintervilan.

Ska det forskas på binas vinterliv så måste man utgå från ett bisamhälle som  inte är manipulerat av den som utför forskningen om värdena ska bli rätta.  


 Det kallas vinterklot men är snarare en klunga med oregelbunden form, tätare i undre, yttre delen och glesare i övre. Utrymmet som behövs för en normalstor vinterklunga vid minusgrader utomhus är ca.25 cm i diameter samt lite utdragen i höjdled. För att effektivt kunna isolera det inre av klungan mot kupan i övrigt, behöver  detta utrymme bestå av vaxkakor med tomma celler. I naturligt tillstånd är det boets nedre del, som fungerat som barnkammare under sommaren. Efterhand som det sista ynglet kryper ut blir detta platsen där bina drar ihop sig när temperaturen i kupan sjunker. Över detta har bina lagrat sitt vinterförråd av honung. Bina har inte denna uppdelning av yngel och foder enbart för att underlätta för biodlaren vid skattning av honungen.

 Vinterklungan kan indelas i tre olika temperaturzoner. Zon 1  7-10 grader gäller det allra yttersta skalet på det isolerande skiktet. Innanför detta skal är tätheten av bin som störst och varierar efter behov mellan 25 och 75 mm. Detta isolerande skal är tätast neråt och åt sidorna. Klungans isolerande skal består av bin som kryper in i cellerna från båda hållen i kakan. Uppåt sitter  bin endast några cm upp mellan foderkakorna, där bin vid varmare väder kan sprida sig något längre upp utan att därför förbruka foder.Behöver bina foderintag som extra energi, biter de hål i cellocken i nedre delen av foderförrådet. De öppnar inte några foderceller som ligger utanför klungans område.

 Zon 2 är den inre delen av det isolerande skiktet där temperaturen hålles  15-20 grader. 

 Zon 3 slutligen är det inre av klungan där bina rör sig relativt fritt mellan kakorna. Här befinner sig drottningen i någon av gatorna och temperaturen hålls här runt 25 grader under vintervilan. 

 Utrymmet i kupan utanför klungan uppvärms inte aktivt, utan det är lite spillvärme från klungan som styr temperaturen där. Vid många minusgrader ute är det minus som gäller även i kupan några cm utanför klungan.

 Att bina väljer den före detta yngelavdelningen, med under vintern tomma celler, som utrymme för sin vintervila har en anledning. De uppvärmda cellerna som är fulla med luft och bin isolerar sex gånger mer än celler som är fyllda med foder. Detta gör att bina har lätt att hålla temperaturen inne i klungan på en komfortabel nivå med hjälp av näring som de lagrat i kroppen innan vinterns inträde. Den yttre isolerande spärren av bin i cellerna gör att samhället kan snåla med denna kollektivt  upplagrade kroppsenergi. Bina behöver därför inte belasta tarmen med för mycket avfall efter metabolisk aktivitet. Forskning har visat att bina använder tarmen för att reglera fuktigheten i klungan. De har möjlighet att lagra metaboliskt vatten där som vid behov svettas ut. Denna möjlighet begränsas dock av att biets tömningsreflex utlöses när ändtarmsinnehållets vikt motsvarar 40% av den totala kroppsvikten. Behovet av stor foderförbrukning under vintern spolierar därför denna möjlighet till fuktreglering och kan istället orsaka utsot.

 På grund av den minimala foderförbrukningen så behövs inte heller några avancerade ventilationsanläggningar. När bina sitter på ett för klungans storlek anpassat utrymme, under ett högt väl behandlat och täckt foderförråd, är det ingen risk att fodret tar slut innan det behövs för yngeluppfödningen tidig vår. 

 Hälsning från Jano

I väntan på våren.

 I dag har det varit en jättefin dag på många platser i vårt land och många bin har varit ute och hämtat hem pollen. Det verkar bara  vara här i södra och mellersta Halland som det är brist på sol. Det är i alla fall 9 plusgrader men mulet.Inga bin syns ute än men de sitter bra där de sitter fast man längtar. 

 Det blev en tur upp i bigården med kameran. En trågkupa  öppnades och det syns fortfarande inte många bin under plasten.  

Foder är det gott om och bina sitter ner mellan lådorna. Det är fantastiskt vad lite foder bina behöver när de kan använda sin egenisolering fullt ut. Detta samhälle har 7 ramar i yngelrummet med 5 ramar foder i skattlådan. de fick 12 kg foder vid invintringen och det mesta är kvar.  Det är den mittersta ramen som lyfts upp med vänsterhanden och kameran i högra.


 

Från funderingar till praktisk verksamhet.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om mina funderingar som lett fram till hur min biodling fungerar i dag. Under året som följer ska jag försöka delge er  hur dessa  funderingar tillämpas i praktiken. Under rubriken Året i bigården kommer jag fortlöpande redovisa vad som händer vid olika tidpunkter. Hoppas ni kommer tycka detta är intressant och förhoppningsvis lärorikt. 

 Om ni vill skriva kommentarer så är det fritt fram, men det vore trevligt om ni uppgav riktiga namn.  

Hälsning från Jan-Uno

Rensningsflygningen.

 Bin, som på grund av flera orsaker inte behöver mycket foder under vintern, behöver inte ha bråttom med sin rensning. De löser inte upp sin vinterklunga förrän det blir minst 8-9 grader varmt och lugnt fint väder.  Idag har det varit en sådan dag med 8 plusgrader och några enstaka bin från ett par samhällen var ute och kände på vädret. Den riktigt stora vårrusningen lär nog dröja ett tag till.

 Efter att alla bin varit ute, när det blir varmare utomhus, kan man drivfodra bina för att stimulera yngelsättningen som nu startar så smått i slutet på mars. Bina behöver nu elda på för att få upp kupans temperatur till 34-35 grader. Är det fortfarande kyliga nätter kan bina behöva lite hjälp med temperaturhållningen. Den isolering som togs bort vid invintringen läggs nu tillbaka.

 En del biodlare tar bort det mesta av pollenet som finns i kupan vid invintringen, men det tycker jag är fel. Jag låter bina ha kvar det pollen , som de med stor möda och säkert med tanke på en sen vår, har samlat in under eftersommaren. Detta pollen kommer till användning nu för de bin som ska mata yngel. De behöver pollen för att bygga upp sina proteinreserver som de tullat hårt på under övervintringen. Råvaran till detta är just pollen, som bina med hjälp av vitellogenin framställer i sina fodersaftkörtlar. Detta näringsrika mjölkliknande foder matar de sedan ynglet med.

 De bin som nu finns i kupan är alla födda juli och augusti förra året. De får hjälpas åt med alla kupans sysslor nu i början på året. Det ska städas, matas yngel, vakta s mot inkräktare och de äldsta ger sig ut på fodersök. Mängden bin i kupan minskar under tidiga våren, de äldsta dör ut fortare än nya föds. Från mitten av april och framåt ökar sedan mängden bi i kupan med en väldig fart.

 Rensningsflygningen innebär ingen annan åtgärd än att förbättra isoleringen och glädjas åt att se bina vara ute och flyga för första gången efter en lång vinter. Man öppnar inga bisamhällen så här tidigt om det inte är nödvändigt. Observationer vid flustret kan säga en hel del om tillståndet i kupan. Om bina, vid flygväder och temperaturer över 10 plusgrader, kommer hem lastade med pollen är allt som det ska vara. Då vet jag att där finns en fungerande drottning som har kommit igång med äggläggningen.

 Efter att bina kommit igång ordentligt kan man drivfodra, dels för att säkerställa fodertillgång och dels för att stimulera äggläggningen. Eftersom man inte med säkerhet vet hur mycket foder som finns kvar , går det inte att ge för mycket åt gången. Drottningen måste ju ha tomma celler att lägga äggen i. För drivfodring använder jag en honungsburk med perforerat lock som vänds upp och ner över foderhålet. Burken fylls med honung och varmt vatten, hälften av varje och skakas om så det blandas ordentligt. Samhället förses med en sådan foderskvätt varannan eller var tredje dag tills nektardrag utifrån finns. Flytande foder är viktigt på våren för vatten är en av ingredienserna i tillverkningen av fodersaft. Kan bina få detta direkt i kupan så slipper de flyga ut och hämta i naturen om det är kallt eller i övrigt dåligt väder.

 Om ni har frågor så skriv gärna kommentarer . 

Bottenbyte.

En första åtgärd, innan bina börjat flyga på våren, är att byta bottnarna mot rena eller rengöra dem som finns. Själv gör jag inte detta längre, men det kan vara ett bra sätt att tidigt få reda på samhällets status inför kommande säsong. 

 En avläggare har försetts med temperaturgivare och jag visar ju dessa temperaturkurvor under en annan rubrik. Det är avläggaren till vänster i bilden nedan. Samhället till höger är det samhälle jag gjorde avläggaren ifrån.

 

                     

         För att visa hur en botten ser ut efter vintern tog jag fram en extra pall som ställdes vid sidan av med en annan botten på. Sedan togs taket av och  bottnen lossas lite från kupan med kupkniven innan operationen. Eftersom samhället består av två lådor med sex ramar i varje så ligger tyngden på flustersidan. Därför står jag framför flustret och tar tag i undre lådans handtag . Båda lådorna lyfts försiktigt och ställs på bottnen vid sidan. Nu ser man hur mycket döda bin som har ramlat ner under vintern. Det är torrt och fint, bina på nätet är torra och sopas lätt med en borste ner i en kartong. 

 På detta samhälle har uppsamlingsskivan för avfall fått vara kvar. Det är intressant att se , det stämmer överens med temperaturangivelsen att klungan suttit och fortfarande sitter i huvudsak till vänster bakifrån sett. Eftersom jag nu står  framför kupan så  syns avfallsränderna till  höger på skivan. Detta betyder att fodret i andra kanten är i det närmaste orört.

Allt såg bra ut och nu är det bara att lyfta tillbaka  samhället. De avsopade bina och avfallet från skivan gräver jag ner i trädgårdskomposten. 

Nu är det bara att invänta binas första flygturer.


 

                                                                                                                                                  

    


 

Övervintring i trågkupor

 I min biodling förekommer även trågkupor, både lågnormal och svea format. Bina i dessa invintras på samma sätt som i uppstaplingskuporna, yngel nere i tråget och fodret i skattlåda ovanpå. Det fungerar på samma sätt i trågkupan, när bina behandlat fodret färdigt drar de sig ner på yngelkakorna. När allt yngel har krupit ur cellerna är detta ett perfekt utrymme för bina att bilda sin vinterklunga på och i. Här har de möjlighet att med väldigt litet foderbehov reglera sin temperatur. Här spelar de nu tomma yngelcellerna en stor roll i regleringen av ett optimalt klimat där bina befinner sig, vilket sker genom förtätning av ytterskiktet på klungan, främst i den nedre delen. Vid varmare perioder löses biklasen upp lite och har då utrymme till detta i gatorna mellan foderkakorna, men ända upp kommer de sällan förrän klungan löses upp för gott på våren. 

 I dag var jag ute och kollade hur det såg ut under täckbrädorna och plasten i en lågnormal trågkupa med 6 ramars yngelrum och fem ramar foder. Samhället fick 12 kg foder i augusti och har mycket av detta  kvar. Bina syns inte och ingen fukt under plasten, men kikar jag ner mellan ramarna så sitter de i nedre delen av lådan. 


 

Äldre inlägg